matorama

Mötte upp Linda för en helhelg med familjen och åkte förbi henne och åt lunch först. Hon frågade om jag åt blodpudding, vilket jag inte gör. Jag har inte smakat det sedan det serverades hemma hos Ina för många många år sedan och var en rätt som var mycket svår att äta i skolan. Som tur var serverades det inte blodpudding hemma vad jag kan minnas. Pappa kallade det radhusbiff. Men blodpudding är både nyttigt med mycket järn, billigt samt snabbmat, så jag beslöt mig för att prova igen. Linda stekte på tunna skivor så de blev lite knapriga och serverade bacon och lingonsylt till samt apelsinjuice att dricka.

Jag provsmakade skeptiskt. Inte äckligt. Tog en till liten bit. Fortfarande inte äckligt, ok konsistens. Ännu en tugga. Ganska ok. Åt lite mer. Ganska gott. Åt upp allt på tallriken. Tog mer.

Helt otroligt, jag kan äta blodpudding igen och det är nästan gott. Ja helt ok och något jag ska prova att äta hemma. Lite pepparkakssmak över det hela och skulle vara gott med mjölk till, men det är just mjölk som ska undvikas till blodpudding. Kalciumet i mjölken hindrar upptaget av järn medan c-vitaminet i apelsinjuicen främjar upptaget.

Blodpudding är klassisk medeltida svensk husmanskost på grisblod och innehåller bland annat sirap, kryddpeppar, nejlika, mejram, svagdricka. En liknande rätt är blodkorven. Blodpudding var en vanlig rätt under 1940-talets krisår.

Likande rätter på blod finns runt om i världen som blodpudding men oftare som en slags blodkorv. Det som skiljer åt är från vilket djur blodet används, kryddning och tillbehör.

Filed under: Allmänt | Tagged: blodpudding, mat, radhusbiff |