matorama

2008-07-15

Vår fjärde och sista dag i Siena. Efter frukost packade vi ihop, checkade ut och valde via navigatorn den vackraste vägen till Volterra. Vägen var sannerligen vacker. Landskapety var torrare med gula fält efter skörd än det gröna Chianti. En hel del olivträd odlas här samt solrosor i stora gula fält, men till synes ej så mycket vinrankor. Här produceras säkert solrosolja. Vissa kullar var så torra att det var mer beiga och på hål såg ut som sanddyner.

Vi passerade den vackert pittoreska staden Monterriggioni från 1300-talet. I Monterriggioni fikade vi varsin espresso stående i kaffebaren som är vanligt här i Italien. Vi avnjöt härlig glass under en promenad innanför stadens ringmurar. Centrumet i den gamla stenstaden var torget Piazza Roma med en äldre romansk kyrka. Läckrast är ändå Monterriggione på håll inringat av ringmuren i sten med dess torn.

Toscana är verkligen vackert och vi stannade spontant på ett par vackra platser längs den slingrande vägen bara för att titta, njuta och ta några bilder som påminnelse. Vi stannade vid ett enormt fält av solrosor med alla solrosor vända mot solen. Sedan stannade vi vid en vacker plats delvis skördad med gulbeige kuperat landskap med ett högt grönt berg i bakgrunden och vid ena sidan mot himlen en sorts allé av cypresser och ett litet hus där vi skulle kunna åldras. Bakom nästa kulle hade man nog sett profilen av San Gimignano.

♦♦♦

Framkomna i Volterra började vi med att checka in på hotellet, Nazionale på via dei Marchesi 11. Men, det var lättare sagt än gjort. Det visade sig att det inte fanns någon reservation. Det fanns lediga rum, så det ordnade sig. Men, då visade det sig att rummen inte hade luftkonditionering. Helt uteslutet då det var stekhett ute. Dessutom var det vidrigt. Vi hade särskilt sagt till om att enbart rum med luftkonditionering var intressant när vi pratade med Ticket som vi köpte resan genom. Jonas tog kontakt med Ticket, men därifrån kunde vi förvånande nog inte få någon hjälp..! Vi valde att inte ta hotellrummet och begav oss på lunchjakt.

Vi hade precis missat lunchtiden. Restaurangerna i Volterra är stängda mellan tre och kanske sex. Det kan vara så i Italien och speciellt på mindre ställen. Vi åt smörgåsar bredvid hotellet vi skulle ha bott på. Okej – inget mer. Jonas hade prosciutto och i ost i, kanske Fontina. Jag valde en annan, schiacciata med tonfisk , majonäs och sallad. Okej som sagt.

Efter smörgåslunchen begav vi oss till turistinformationen i Volterra, där de inte pratade engelska. På knackig italienska lyckades vi i alla fall få tag i en katalog med bland annat hotell. Sluligen kunde vi äntligen checka in på, Hotel San Lino. Vårt hotell låg centralt i Volterra med en enkel trevlig innegård med pool och nära den ena antika stadsporten Porta San Francesco. Mycket bra!

Volterra är en gammal etruskisk stad från 300-talet f.Kr och var en av de tolv etruskiska stadsstaterna. Volterra är anlagt på en höjd, 550 meter över havet, med stadsmur – som så många andra av de städer etruskerna anlade. Det är en liten stad byggd i sten med drygt 20 000 invånare. Runt Volterra bryts alabaster – vilket användes redan på etruskernas tid till gravurnor men numera kan det mesta köpas i alabaster.

Vi åt middag på ristorante Etruria, Piazza dei Priori 6/8. Restaurangen hade både uteservering på torget och en jättemysig restaurang inne. Restaurangen har nog haft sina glansdagar. Väggarna, som var ljusa och fin stil pryddes av gamla fotografier föreställande bland annat  prins Charles på besök. Klart passande då även han haft sina glansdagar.

Antipasto
♦ Antipasti misti
♦ Carpaccio storine

Primi piatti
♦ Ravioli con salvia e burro
♦ Zuppa Volterana

Dolci
♦ Torta di limone

Vi tog in två antipasto att dela på.

Den ena antipaston bestod av ett stort fat med blandade läckerheter: crostinis – en med en ganska slät paprikaröra, en annan med någon sorts kycklingleverpastej, två sorters salami varav den ena vara finmalen som en medvurst, prosciutto en en supergod av något vi inte lyckades att identifiera. Ytterligare på fatet: inlagd grillad röd paprika i en hög, inlagd grillad aubergine, inlagd grillad zucchini av en liten zucchini skuren på längden. Zucchinin var jättefin i långa breda band med fina grillränder – den vill jag göra hemma. Slutligen på fatet stod tre sorters pecorino med olika lagringstid skurna i tjocka kantiga stavar nerstuckna i en liten skål fylld med honung. Pecorinon var inget vidare. Den sorten däremot som serverades till zucchinirisotton dagen innan var himmelsk god med mild fårsmak.

Den andra antipaston var en carpaccio av en vit eller snarare ljust ljusrosa fisk på en bädd av nedskuren ruccola med balsamvinägersirpap ringlad på och runt. Balsamvinägersirapen var söt och passade inte alls till. Med citron på blev det bättre. Carpaccio storione hette den. Det fanns ytterligare carpaccio som vi ej heller kunde reda ut vad den bestod av. Servitörens engelska var högst begränsad liksom min italienska. Det var carpaccio culatello – eventuellt på kött, carpaccio polipo – eventuellt på fisk, carpaccio marlin – eventuellt på fisk.

Carpaccio finns annars i många varianter, t.ex. på vildsvin. Vildsvin är vanligt i Volterra.

Som primo piatto blev det en pastarätt och en soppa. Pastarätten var ravioli med salvia och smält smör – en rätt vi verkligen kommit att tycka om. Raviolin var fylld med pecorino istället för ricotta samt återigen med spenat. Istället för en liten galsskål med lock och sked fylld med parmesan var det riven pecorino i. Det verkar vanligare med pecorino i Volterra till pasta.

Soppan vi valde var en tjock vegitarisk soppa serverad i skål med bruschetta i botten. Som namnet, zuppa volte
rana, antyder var det en soppa från Volterra. Soppan var mustig & god!! Ganska lik minestrone fast utan fläsk och pasta. Laga zuppa volterana efter video: del 1 och del 2. I bakgrunden skymtar kocken från Enoteca Del Duca utan Moretta.

Vi hade börjat fundera på efterrätt efter att sett flera torte stående på en vagn, varav en brunsvart av choklad. Tyvärr tog den slut. Vi valde den friskt citrongula som var en mjuk fluffig kaka med gul tjock kräm av likören limoncello i. Kakan var mycket god och något syrlig. Kakan och fatet den serverades på täcktes nästan av all florsocker. Det var lite som en tårtbit som hemma skulle kallas kaka. Här i Italien: torta.

För övrigt var servicen inget vidare utan servitörerna var rätt nonchalanta. Det händer emellanåt i Italien, men nästan aldrig hemma. Dessbättre brukar maten var betydligt bättre än servicen i Italien – ja riktigt bra!

Typisk lokal mat i Volterra presenterad av Volterra Television.

Etiketter: mat, Italien, Toscana, Siena, Volterra, restaurangbesök, italienskt, italiensk mat.

Filed under: Toscana | Tagged: Italien, italiensk mat, Italienskt, matminnen, restaurangbesök, Siena, Toscana, Volterra |