Biscotti di Prato

Biscotti di Prato – italienska hårda mandelskorpor med rostad sötmandel samt smak av både citron och bittermandel.

Mandelskorpor är typiskt för Toscana, där de gärna serveras till ett glas vino santo som de doppas i. Annars goda till en kopp espresso. Mandelskorpor, biscotti, cantucci, cantucci di Prato för att de är från staden Parto, cantuccini – det finns många namn på den hårda goda skorpa så olika vår vanliga porösa skorpa.

Det här receptet kommer från vår nyinköpta kokbok på bokrean, Italienska desserter av Bo Hagström och Robert Maglia. Den första, den välkände tv-profilen med Solens mat och den senare en kock som kommit tvåa två gånger i de svenska uttagningarna till Bocuse d’Or och som numera är köksmästare på den italienska restaurangen Divino i Stockholm. Så det lovade mycket gott!

Otroligt nog var Amaretton i det närmaste slut hemma. De skulle egentligen vara 2 matskedar Amaretto i eller 1 kryddmåt bittermandelarom. Nu blev det lite av varje och mandelskorporna blev mycket bra, både goda och fina. Sedan skulle skalade mandlar användas men det struntade jag i.

Den ena rullen blev lite bränd på undersidan, så det fick jag skära bort – vilket gick bra. Men varför blev det så…?

30-35 stycken
Biscotti di Prato - italienska hårda mandelskorpor med rostad sötmandel samt smak av både citron och bittermandel.
Ingredienser
140 g hel mandel, eventuellt skalad
2 st ägg
2,25 dl socker
0,5 msk vaniljsocker
1 nypa salt
0,5 st citron, det rivna skalet
1 krm bittermandelarom
1 tsk Amaretto
0,5 tsk bakpulver
4,5 dl vetemjöl

Beskrivning
Sätt ugnen på 175 grader.

Dela mandlarna på längden med kniv och rosta dem i en torr het stekpann tills de fått färg. Sätt åt sidan.

Vispa äggulor, socker och vaniljsocker till en jämn smet. Det blev ingen jämn smet ut en smulig massa. Blanda i det rivna citronskalet, bittermandelarom samt Amaretto.

Vispa äggvitorna med en nypa salt till ett hårt skum och vänd klickvis ner i äggulesmeten (äggulesockersmulorna). Blanda i den rostade mandeln. Rör ut bakpulvret med mjölet och sikta ner i äggblandningen eller rättare sagt ner med mjölet och blanda ihop till en någorlunda jämn och smidig deg. Arbeta ihop till en jämn och smidig deg.

Dela degen i två lika stora delar och rulla ut till längder, något större än en femkrona i diameter. Lägg längderna på en bakpappersklädd ugnsplåt och platta försiktigt till dem. Baka längderna i 30-35 minuter i mitten av ugnen tills de blivit ljust bruna.

Ta ut plåten, lyft försiktigt av längderna och lägg dem direkt på en skärbräda. Skär upp dem genast medan de är varma med en vass kniv, lite på tvären. Låt svalna.

Förvara gärna framme i glasburk, för de är riktigt dekorativa!

Etiketter: , , , , , , , , .

Annonser

Ugnsstekt pumpa med salvia och kanel

Zucca al forno – ugnsstekt pumpa med salvia och kanel med en liten hetta av chili överringlat med god olivolja samt nötiga knapriga rostade pumpakärnor.

Detta är en toskansk rätt av pumpa. Pumpa används i Italien oftast till raviolifyllning eller soppa. Pumpor med fastare kött kan ugnstekas. Skivad lök av 2 gula lökar kan tillsättas likaså lite syra i form av en matsked balsamvinäger eller rödvinsvinäger samt kanel tas bort. Det här är en härlig hösträtt som kan varieras.

Just detta recept är från Jamie Oliver som vi har modifierat något. Vi har tidigare lagat det med butternut squash. Denna gång tillagades hokkaidopumpan som vi köpte på bondens egen marknad. Om vi inte minns fel var butternut squash fastare i pumpaköttet, medan hokkaidopumpan är lite mjölig. Hokkaido väger mellan 1-3 kilo.

Pumpor finns i många sorter och väger vanligtvis något eller några kilo, men kan väga ända upp till 50 kilo..! Under augusti-november är det pumpasäsong i Sverige. Pumpor håller ganska länge såvida temperaturen är för låg, t.ex i 10-gradig värme 2-3 månader och i rusmteperatur ett par veckor. Butternut squash ser ut som en stor jordnöt medan hokkaidopumpan är lysande orange i klassisk pumpaform, något fikonformad.

Ingredienser
0,5 pumpa ca 600-700g , hokkaido eller butternut squash
1,5 st torkad röd chili
0,5-1 kanelstång beroende på storlek
1 näve färska salviablad, ca 10-12 st
salt & peppar
olivolja

Beskrivning
Sätt ugnen på 175 grader.

Halvera pumpan. Ta ur och spara pumpakärnorna. Skär pumpan i skivor, 2-3 cm, med skal.

Stöt torkad chili med salt  en mortel, Tillsätt kanelstången och stöt den i bitar. Blanda i olivolja – så pass mycket att oljedressingen inte är torr och räcker till alla pumpabitar. Blanda i hela salviablad.

Lägg pumpaskivorna i en ugnsfast form i ett lager och fördela oljeblandningen över pumpaskivorna så att de är väl täckta. Salta & peppra. Strö över pumpakärnorna. Täck ordentligt med aluminiumfolie och ugnsstek i cirka 30 minuter tills pumpans skal är mjukt. Ta bort folien och låt stå i ugnen i ytterligare ca 20 minuter tills pumpan är gyllenbrun och lite knaprig.

Ugnsstekt pumpa med salivia & kanel.

Etiketter: , , , , , , , .

Toscana – dag 10

 2008-07-18

♦♦♦

Vår sista dag på resan. Tråkigt..! Vår semester har varit helt underbar, romantiskt och ja – helt fantastisk helt enkelt. Här skulle vi kunna bo tillsammans resten av våra liv. Men nu är semestern slut… Vi lämnade Volterra för att bege oss till Pisa och sedan till Florens för att flyga hem.

♦♦♦

Jonas åt frukost på hotellet och var rar och tog med sig en kopp god cappucini upp på rummet till mig. Mmm… När vi checkat ut och lastat bilen stannade vi till i den lilla mataffären utanför muren där Jonas brukat handla vatten. Jag köpte bröd, ett stor cirkelrunt nästan stort som en pizza och något tjockare än mjukkaka med salt (gourmetsalt?) och insmält smör på. Sciacciata. Jag lyckade få det skuret i kvartar, på min knackiga italienska. När jag ändå var inne i affären kunde jag inte låta bli att flänga runt och få med mig en lite burk inlagda sardeller, inlagd makrill, en härligt formad tomat – som såg ut som en parika, samt lite smådrycker som vi ska prova hemma. Undrar om deras sardeller är godare…?

På vägen mot Pisa stannade vi till vid en av de vackra utsiktsplatserna, platsen med stort P som Jonas valt ut några dagar tidigare, och sa i princip arrivderci till Italien och åt av den goda schiacciatan. En plats vi aldrig kommer att glömma..!! Till Pisa åkte vi för att se det lutande tornet och katedralen som ligger på Campo dei Miracoli. Området är omgärdet av en hög stenmur med portar in och därinne ligger katedralen, dopkapellet och tornet på en stor gräsmatta. Förutom tornet som är ett gammalt klocktorn (campanile) och ligger precis intill katedralen var dopkapellet (battistero) det mest imponerande och Italiens största dopkapell. Inne på området råder full kommers med massor av souvenirstånd. Tornet i Pisa – det lutade hela 4,5 meter från lodlinjen. Förutom att tornet lutar är det ett mycket vackert torn att beskåda. Resten av Pisa har jag förstått är inget att se. Pisa är ändå en viktig stad industrimässigt i regionen, en knytpunkt med hamn, tågstation och flygplatsen är regionens flygplats nummer ett. Inte Florens som man kunde tro som däremot har en förvånande liten flygplats. Det bor ändå bara 100 000 invånare i Pisa som är en universitetsstad och en av Italiens äldsta städer.

 

♦♦♦ LUNCH ♦♦♦

Vi åt en snabb lunch på en restaurang belägen vid en motorvägsavfart nära Pisa på vägen mot Florens. Klockan var precis tre, så det verkade först tveksamt om de hade öppet. En äldre signore utsåg sig snabbt till att hjälpa oss om vi behövde. Inte för att han kunde engelska direkt, mer än Madame, I’ll be here if you need help – eller något åt det hållet. Eller så trodde han att vi var italienare från början.

Pizza
Capricciosa
Napoletana

Det här var ändå en av de sämre måltiderna i Italien. Det var inte de godaste pizzorna vi ätit i Italien. De var inte alls dåliga, bara inte lika goda. Lita tjockare än de andra vi ätit men ändå tunnare än dem i Sverige. Trots det var de ändå bättre än pizzorna i Sverige. Mycket bättre. Lägstanivån på pizzorna i Italien är mycket hög.

Capriocciosan hade självklart färska champinjoner och prosciutto. Andra varianter borde vara förbjudna.

Napoletana var god, sardellerna härligt saltig och ganska få – fem bara. Självklart var det mozzarella på. Kaprisen var någon mellanform av våra små kapris och de större kaprisarna. De var godare, saltare och mindre syrligare. Jag förstår att tapenad med den kaprisen blir så god som man kan förvänta sig. Det var en helt annan kapris. Det satt som två tunna bladskal runt kaprisen och de var kanske dubbelst så stora som de små var har hemma. Kanske det är sådan här kapris som säljs saltad hemma. det måste jag kolla upp. Sen kommer det vankas pizza napoletana här hemma.

♦♦♦

Någon middag blev det inte tal om. Vi åt flygplansmat i två omgångar då vi mellanlandade på den enorma flyplatsen i Frankfurt. Mat och mat – mackor. Tyskt.

♦♦♦
Dopkapellet på Campo dei Miracoli, Pisa.En del av Domen på Campo dei Miracoli, Pisa.Det lutande tornet i Pisa på Campo dei Miracoli.
Det lutande tornet i Pisa på Campo dei Miracoli.Dopkapellet på Campo dei Miracoli i Pisa.Det var oerhört varmt under semestern i Toscana. Här är temperaturen när vi lämnade Toscana på Florens flygplats.

 

♦♦♦

 

Vår plats utanför Volterra.Dopkapellet på Campo dei Miracoli, Pisa.Muren runt området Campo dei Miracoli från insidan, Pisa.Domen sedd från framsidan med renovering på Campo dei Miracoli, Pisa.Domen på Campo dei Miracoli med det lutande tornet i bakgrunden, Pisa.Detaljer på domen med pelare i olika färger, Pisa

♦♦♦

Etiketter: , , , , , , , .

Toscana – dag 9

2008-07-17

♦♦♦

 Vår tredje dag i Volterra. Vi stannade i Volterra och promenerade i den lilla mysiga romatiska bergsstaden byggd av sten.

 ♦♦♦ LUNCH ♦♦♦

Vi åt lunch på Il Pozzo degli Etruschi, Via delle Prigioni 56048. Vi satt på deras uteservering i en vacker gränd av stenhus mitt emot  Da Beppino.

Primi piatti
Spaghetti med tomatsås och basilika, Spaghetti Pomodoro e Basilico
Tortellini med köttfärssås, Tortellini alla sugo di carne
♦ Penne med sparrissås, Penne agli Asparagi

Dolci
Panna cotta con fragole
Torta di cioccolata

Vi beställde tre pastarätter att dela på till lunch. Servitören förstod inte först att vi skulle ha alla på en gång. Men när han väl förstått inte bara det utan att vi inte heller var överens om huruvida vi skulle ta in tre tallrikar med pasta på en gång – på det lilla bordet och riskera att de svalnade, upprepade han leende at the same time varje gång han var vid vårat bord. Han förklarade sedan att italienarna hade tagit in en pastarätt i taget att dela på.

Pastan var sådär. Tortellinin med köttfärssås var godaste. Tortellinin var något större än de i Sverige. Penne pastasorten var istället mindre, smalare. Sparrissåsen förvånade mig eftersom sparrisen i inte var färsk utan konserverad. Pastan serverades med finriven pecorino vid bordet.

Eftersom vi skulle stanna och bara koppla av och mysa tillsammans i Volterra passade vi på att avnjuta varsitt glas rött vin till maten. Vi valde husets vin och det var det sämsta vinet hittills. Ovanligt! Vinerna brukar vara mycket bra. Smakade utspätt.

Vi har kommit på att vi sällan orkar äta efterrätt efter middagen och passade nu på att äta efterrätten efter lunch istället. Puddingälskare som jag är blev det panna cotta igen – denna gång med jordgubbsås efter som skogbärssåsen var slut. Panna cottan var lite dallrig utan vanilj, serverad på fat med den röda såsen över och runtom. Chokladfantasten fick sitt i form av mörk chokladkaka som serverades varm i flera skivor. Ja den efterätten kunde räckt till 2-3 personer! Chokladkakan var mörk, choklad med lite finhackade nötter i och mycket god.

♦♦♦

 Port med vy från Volterra.Promenadväg runt Volterras stadsmur.Gränd med gamla fina stenhus i Volterra.

♦♦♦

Efter lunchen tog en promenad och en tur i Palazzo Viti. Palazzo Viti är ett 1600-tals privatpalats inrymt i ett vanligt hus – mer än palatsvåning med ett antal lyxigt möblerade rum; hall, balsal, matsal, lounge för slagen, rum för porslin, bibliotek, lounge, röd lounge, balkongrum, kungens sovrum, det gula sovrummet, påklädningsrum. Det är ett så kallat husmuseum med samlingar av alabaster, porslin, målingar med mera.
 
Innan middagen kopplade vi av på hotellets innegård vid poolen.

♦♦♦
Några bilder från enoteca del Duca från deras webbplats. Ägaren och kocken på bild, likaså ingången, och trädgården där vi satt och åt.

 

 ♦♦♦ MIDDAG ♦♦♦

Vi åt middag Enoteca Del Duca, Via di Castello 2 – utsedd till bäst restaurang i Provinsen Pisa av Guide book Espresso 2006. Enoteca betyder vinbar. Vinbarer har ett relativt stort sortiment av fina viner och verkar ofta servera även mat. Del Duca har flera matsaler, en vanlig, en i källaren och i trädgården. Vi åt middag i deras fina trädgård omgiven av stenmurar och runt om olika plantor, bland annat tomatplantor, basilika med mera. Otroligt mysigt. Över borden vara tygtak uppspänt och tur var det eftersom det kom ett par regndroppar. Som en extra inramning fanns där en liten tik som charmade gästerna, lilla Moretta.

Antipasto
♦ Gåslever med apelsinsås
♦ Anklevermousse med marsalasås

Primi piatti
♦ Lasagnette med örter
♦ Ravioli med rökt ost…

Secondi piatti
♦ Oxfilé med grillade grönsaker och mandel
♦ Kontrafilé på lamm med russin, pinjenötter och spenat

Den tveklöst bästa och mest romantiska middagen. Våran allra sista middag i Italien för den här gången. Restaurangen var mysig, maten vackert komponerad och delikat, servitörerna glada och trevliga. Kockens hund Moretta var fri underhållning under kvällen och verkar charma alla gäster. Det visade sig senare att kocken var ägaren till restaurangen. Vi växlade några ord om hans hund på italienska, ganska så stakande fraser.  Det verkade viktigt att jag förstod att hunden hans var en tik när jag försökte fråga om det var en valp. Bambino? fick direkt svaret bambina!!! É ragazza! En signore vid bordet försökte hjälpa till: Femme. Aha, signorina svarade jag och visade att jag förstått och kocken log.

Innan middagen skålade vi i varsitt glas prosecco – Italiens motsvarighet till Frankrikes champagne. Vi har blivit så vana nu med att bli bjudna på prosecco på restauranger att vi trodde vi blev bjudna nu med. Men, men – prosecco passade perfekt – särskilt denna speciella middag. Det kan bli lite knepigt ibland med den bristande italienskan och den bristande engelskan. Ofta slutar det ändå bra.

Till maten drack vi det godaste vin vi någonsin smakat. Det hade en fin underbar smak av tjära. Vi köpte med oss en flaska hem, fast av en annan årgång, 2003 eftersom 2001 tyvärr var slut. Vinet kom från Fontodi, Case via Syrah som ligger i det underbara Panzano i Chianti. Jag har lärt mig att jag tycker om druvsorten Syrah.

Olika sorters bröd serverades i korg. Väl medvetna om middagen framför oss valde vi bort en del bröd. Men schiacciatan kunde vi inte låta bli – som är det godaste bröd vi ätit i Italien under resan.

Antipaston var underbar. Gåslevern var stekt 30 sekunder på varje sida och den bara smälte i munnen. Delikat! Apelsinsås låg som en spegel på tallriken och var syrlig med en liten angenäm smak av apelsinskal. Ganska lik en apelsinsås vi tidigare gjort till anka, men mindre söt och med lite lite fin beska. Den godaste antipaston någonsin. Den andra antipason var anklevermousse formade som fyra små fina ägg på en spegel av marsalasky. På tallrikarnas kanter låg små trekantar av lätt rostat vitt bröd. Underbart gott. Tänk att lever kan vara så underbart gott!

Pastan var god, speciellt lasagnetten med örter och både mandlar och pinjenötter. Lasagnette är klippta lasagneplattor som serveras som vanlig pasta. Örterna tillsammans med nötterna blev som en pesto. Raviolin var cirkelrunda, platta och stora täckta av tunna skivor rökt ost. Kanske var det hård ricotta eller pecorino. Nja, det var nog Scamorza, en form av mozzarella fast lite torrare. Vi ville gärna prova rökt ost och nu har vi gjort det. Vi kommer inte prova det igen.

Huvudrätterna, seconi piatti, var underbara. Den här restaurangen var inte lika traditionell så till secondi piatti serverades contorni på själva tallriken bredvid köttet.

Den ena bestod av tre större oxfilémedaljoner cirka 2,3 cm tjocka som var välgrillade runt om och riktigt blodig inuti. Det borde varit helgrillad oxfilé skuren i tjocka skivor. Det är sällan jag  fått ett sådant blodigt kött och här ställs aldrig frågan hur köttet ska vara. De vet. De serverar köttet som det ska vara tillagat för att vara som bäst – blodigt. Den grillade oxfilén låg på en spegel av Chiantisky och till det serverades olika grillade grönsaker: tomathalva, fänkål – en kvarts, mild hel grön chilifrukt, halverade aubergineskivor, skivad zucchini cirka 1,5 cm tjock, röd paprika, några oskalade vitlöksklyftor. Grovt hackad mandel, eventuellt milt rostad men ej skållad låg strödd över ofilén och utgjorde ett kanpprigt och härligt inslag. Oxfilén hade förmodligen grillats med rosmarin eftersom en större rosmarinkvist tronade över rätten. Behöver jag tillägga att köttet var otroligt mört?

Den andra huvudrätten bestod av kontrafilé på lamm. Kontrafilen var bortskuren med fettkappan kvar från ena sidan av revbenen och sedan ihoprullad med en liten kvist rosmarin i och spår av rosmarin på köttet. Det var en tunn fettkappa, nästan som en hinna, som var knaperstekt och färgen på den var nästan kolabrun som bränt socker. Lammkontrafilén serverades på en spegel av marsalasky garnerad med russin och rostade pinjenötter, grillade hela oskalade vitlöksklyftor, samt färsk lagerblad. Som tillbehör (contorni) på tallriken serverades fräst spenat. Det renskrapade benet tronade som dekoration ovanpå rätten. Makabert skulle nog en del anse – vackert tyckte vi. Jonas ägnade en del tid åt att fundera på hur köttet var tillagat genom att provade att rulla ut en bit kött och testmontera det åter på benet. Som ett pussel..fastän Jonas annars tycker pussel är tämligen trist. Köttet var troligtvis marinerat eller kryddat innan på något sätt. Det var nästan lite sött, lite syrligt. Det söta kan inte bara kommit från russinen.

Dagen innan hade vi gått förbi restaurangen för att recognicera lite och på menyn under Dolce hade vi funnit Zabaione – ett självklart val för mig. Jag har inte sett Zabaione på menyerna i den här regionen tidigare. Tyvärr visade det sig att zabaionen var slut. Vi var dock mycket mätta och hade egenligen inte plats för en efterätt. Men en zabaione hade vi tänkt att dela på för att prova hur de smakade i Italien. Jag har aldrig ätit zabaione i Italien, bara gjort hemma.

Middagen var god och mycket speciell..!! Livet är bara helt underbart! Kärlek & mat – kan det bli bättre?

 ♦♦♦

 En av Volterras stadsportar med vy ut över landskapet.Hus i Volterra.Vy från Volterra.Akvedukt i Volterra, nära ringmuren.Akvedukt i Volterra, nära ringmuren.Vindlande vägar utanför och runt Volterra som ligger på en höjd.Vy från Volterra med ringmuren.Förlovningsmiddagens förrätt bestående av gåselver med apelsinsås på Enoteca Del Duca.Förlovningsmiddagens förrätt bestående av anklevermousse med marsalasås på Enoteca Del Duca.Förlovningsmiddagens huvudrätt bestående av oxfilé med grillade grönsaker och mandel på Enoteca Del Duca.Förlovningsmiddagens huvudrätt bestående av kontrafilé på lamm med russin, pinjenötter & spenat på Enoteca Del Duca.Lammets renskrapade ben serverades som en dekoration till maten.

  ♦♦♦

Etiketter: , , , , , , , .

Toscana – dag 8

2008-07-16

♦♦♦

Vår andra dag i Volterra. Vi åt en trist frukostbuffé på hotellet.

♦♦♦ LUNCH ♦♦♦

Vi åt lunch på ristorante Da Beppino, Via delle  Prigioni, 15-19. Vi satt på uteserveringen i gränden.

Antipasto
Crostini con tartufo

Primi piatti
Spaghetti al pesto
Spaghetti bolognese

Vi delade på en antipasto bestående av crostini med tartufo – tryffel. På brödet var det eventuellt vitlökssmör. Smöret här är osaltat och vitt. På brödet låg det tunna skrap av tryffel som knappt smakade något. Det doftade tryffel – det var alles.

Som primi piatti blev det en spaghetti med pesto och en spaghetti med bolognese. Gott, men ingen otrolig pastaupplevelse. Det är mer pastasås till pastan här i Volterra.

Jag tog ett glas Chianti Classico – vilket var mycket gott. Vid serveringen sattes en glasgrej på vid flasköppningen som mätte upp exakt ett glas. Kanske bidrog den även till att lufta vinet…

För övrigt var servicen lite sisådär och de verkar ha en annan typ av management här. Chefen/äger grälade offentligt på servitören som i och för sig var lite lam. Men ändå…

♦♦♦

Efter lunch åkte vi till San Gimignano, den gamla medeltidsstaden med tornen. Vi hamnade på en helt otroligt kurvig smal grusväg. Ja hopplöst slingrig. Efter en bit blev vi stoppade av en stor jeep, en man i mörka solglasögon stack ut huvudet och en röd flagga. Min första tanke var att vi skulle bli rånade. Men så var de ju inte. Bakom honom kom en gul gigantisk skördetröska. Ja alla skördetröskor är säkert så stora, men vi har aldrig varit så nära en förrut. Vi skulle tydligen backa. Jonas backade på den smala slingriga vägen en bit och vi började undra var vi skulle ta vägen. Vi kunde ju inte backa ipå en sådan i väg i flera kilometer. Men mannen som inte talade engelska visade oss en plats, en liten liten plats. Jonas ställde sig så nära diket han kunde och jag fick öppna sidodörren så att han kunde se. Den gula giganstiska skördetröskan körde sedan förbi oss och det kändes inte som det var mycket marginaler där inte. Jag trodde vi skulle bli träffade av den. Till slut blev vägen bättre, fortfarande kurvig men bättre. Det visade sig senare att navigatorn var inställd för gående…

San Gimignano kan man se långt innan man kommer dit tack vare alla tornen som ger en effektfull siluett. Det är en medelstidsstad av sten grundat av etruskerna och numera fullt med turister och affärerna anpassade därefter. Från början fanns där runt 70 torn, men numera står bara ca 14 kvar, men som ändå ger staden en egen karaktär. Torre Grossa är det högsta tornet med sina 56 meter. Jonas var lite besviken och jag tror det smittade lite. Det var för turistiskt med några skräpsoveniurbutiker för mycket.

Vi besökte San Gimignanos gamla 1100-tals kyrka, Collegiata, som är den största kyrkan i staden och ligger vid Piazza del Duomo. Collegiata var en gång en dom. och byggd i romansk stil. Jag hade min röda längre klänning och tog den stora sjalen för att skyla mig. Jonas ben var för sexiga för nunnorna så han fick ta på sig ett stort blått pappersskynke som kjol… I katolska kyrkor visar man inte knän, axlar eller urringning. Ibland inte ens armbågar. Nuförtiden delas det ut blåa papperskynken att skyla sig med så har man glömt sjalen eller att ta på sig rätt kläder ordnar det sig ändå. Jag var dock förberedd efter att i Venedig blivit nekad inträde. Kyrkan var vacker invändigt men inte så strålande utvändigt som katedralerna i Florens och Siena. Valvbågarna var också i svartvit marmor – som i Florens och Siena, taket knallblått med guldstjärnor och väggarna täcka av fresker. Det mest tilltalande i kyrkan var att de längs ena väggen hade fresker ur bibeln, från skapelseberättelsen och framåt. Det var lite kul. Ungefär som en seriestrip.

Efter kyrkbesöket begav vi oss ner till torget, Piazza del Cisterna, och tog en fika; caffe latte och kall crema katalana. Vi blev mycket förtjusta i creme katalana som vi valde trots att det är en spansk efterrätt. Creme katalana serveras varm eller kall. Vi valde den kall. Vi strosade runt och åt förstås glass. Jag åt den godaste glasssmaken på resan och väl passande denna region, vinsanto och Cantuccini. Den var helt underbar och påminde lite om Marsala som jag är mycket förtjust i. Den glassen ska vi prova att göra hemma. Kaffeglassen var också god liksom deras vaniljglass som här hette crema och inte vaniglia.

Vi fick tag i de stora mörkgröna, en del nästan buteljgröna, oliverna som vi blivit så förtjusta i när vi var i Terracina. Undrar dock fortfarande vad den sorten heter… Det var dyra och sedan visade det sig att de inte var bra. Stor besvikelse. Vi har letat efter de oliverna hemma, både i Östermalmshallen och Hötorgshallen utan resultat..

På vägen ut från San Gimignano till bilen fick vi syn på vad vi trodde kunde vara fikonträd. Vi plockade med oss en omogen frukt för att senare dissikera frukten på hotellet. Det var fikon! Läckert. Synd bara att den inte var mogen för då hade jag plockat väskan full.

♦♦♦

Vacker fasad inne i San Gimignano.Ett av de berömda tornen i San Gimignano.

♦♦♦

På vägen hem tog vi en annan väg och stannade vid en av de vackra utsiktsplatserna på vägen mot Volterra. Jonas var väldigt enträgen att hitta just den platsen. Utsiktsplatsen med stort U och mycket romantisk. Vår plats för evigt…

♦♦♦ MIDDAG ♦♦♦

Vi åt en sen middag Il Porcellino, delle Prigioni, 16, snett emot ristorante Da Beppino där vi åt lunch. Namnet beyder spädgris. Vi satt i den ljumma natten på deras uteservering i gränden. Skönt!

Antipasto
♦ Antipaso della casa

Primo piatto
♦ Penne etruria

Secondi piatti
♦ Calamaro fritto
♦ Vildsvinsgryta

Antipaston som vi delade på bestod av några skivor prosciutto och salami, crostini med varm kycklinglevermousse, crostini med färsk tomat i bitar och mycket olivolja, crostini med svampröra. Crostini här är som en halv skiva burschetta.

Vi delade på en primo piatto som bestod av en etruskisk pastarätt, penne med svamp. Mycket pastasås med grädde i.

Som huvudrätt blev det friterad bläckfisk med citron. Inte den bästa vi ätit direkt. Vi valde att prova vildsvin som är vanligt här i Volterra. Det blev i form av vildsvinsgryta med svarta oliver serverat som en rejäl portion med två salladsblad. Vildsvinsgrytan var mörk, mustig, salt och med mycket mört kött – förmodligen kokt i timmar. Utan potatis eller annat blev det dock alldeles för mustigt.

Vi tog husets vin, ett rött vin från en vingård nära Volterra med restaurangens etikett på.

Ganska trist mat efter en helt underbar förtrollad dag. Men, men – huvudsaken är att vi är tillsammans.

 ♦♦♦

 Efter middagen tog vi en mysig nattlig promenad genom Volterra och kollade in enoteca Del Duca, som receptionisen på vårt hotell hade tipsat Jonas om. Jonas hade hört sig för utan mig, lite som en mysig överraskning sen. Menyn såg god ut, lite dyrare. Zabaione på menyn för första gången. Ett givet val! Vi gick in och hörde efter om det var öppet i morgon. Engelskan kan vara lite bristfällig emellanåt. Vi fick hjälp av en glad turist och bokade sedan bord för morgondagen.

♦♦♦

Inne på hotellgården som tidigare tillhört ett kloster eller en kyrka. Numera hotell och med en härlig pool på innergården dit vårt hotellrum hade fönster.Vy på vägen från Volterra till San Gimignano med just San Gimignano i bakgrunden och vinrankor i förgrunden.Lanskap i Toscana, mellan Volterra och San Gimignano. Hustaken är typiska för Toscana.Pittoresk port och fönster i San Gimignano.Den ena stadsporten i San Gimignano.Inne i San Gimignanon, med ett av tornen i bild.Pittoresk gränd i San Gimignano.Pittoresk gränd i San Gimignano, med den frodiga dalen nedanför.Omoget fikon i närbild.Fikonträd utanför San Gimignanons stadsmurar.Våran plats mellan Volterra och San Gimignano där Jonas friade... Koordinaterna återfinns på hans förlovningsring.Våran vackra plats nedanför Volterra! Där skulle vi kunna bo.
♦♦♦
Filmer på San Gimignano på youtube: 1.

♦♦♦

Etiketter: , , , , , , , .

Toscana – dag 7

2008-07-15

♦♦♦

Vår fjärde och sista dag i Siena. Efter frukost packade vi ihop, checkade ut och valde via navigatorn den vackraste vägen till Volterra. Vägen var sannerligen vacker. Landskapety var torrare med gula fält efter skörd än det gröna Chianti. En hel del olivträd odlas här samt solrosor i stora gula fält, men till synes ej så mycket vinrankor. Här produceras säkert solrosolja. Vissa kullar var så torra att det var mer beiga och på hål såg ut som sanddyner.

Vi passerade den vackert pittoreska staden Monterriggioni från 1300-talet. I Monterriggioni fikade vi varsin espresso stående i kaffebaren som är vanligt här i Italien. Vi avnjöt härlig glass under en promenad innanför stadens ringmurar. Centrumet i den gamla stenstaden var torget Piazza Roma med en äldre romansk kyrka. Läckrast är ändå Monterriggione på håll inringat av ringmuren i sten med dess torn.

Toscana är verkligen vackert och vi stannade spontant på ett par vackra platser längs den slingrande vägen bara för att titta, njuta och ta några bilder som påminnelse. Vi stannade vid ett enormt fält av solrosor med alla solrosor vända mot solen. Sedan stannade vi vid en vacker plats delvis skördad med gulbeige kuperat landskap med ett högt grönt berg i bakgrunden och vid ena sidan mot himlen en sorts allé av cypresser och ett litet hus där vi skulle kunna åldras. Bakom nästa kulle hade man nog sett profilen av San Gimignano.

♦♦♦


En av portarna till Monteriggioni med fin stenläggning.
Den ena antika stadsporten, Porta San Francesco, till Volterra.Port till minikyrka i Volterra.

♦♦♦

Framkomna i Volterra började vi med att checka in på hotellet, Nazionale på via dei Marchesi 11. Men, det var lättare sagt än gjort. Det visade sig att det inte fanns någon reservation. Det fanns lediga rum, så det ordnade sig. Men, då visade det sig att rummen inte hade luftkonditionering. Helt uteslutet då det var stekhett ute. Dessutom var det vidrigt. Vi hade särskilt sagt till om att enbart rum med luftkonditionering var intressant när vi pratade med Ticket som vi köpte resan genom. Jonas tog kontakt med Ticket, men därifrån kunde vi förvånande nog inte få någon hjälp..! Vi valde att inte ta hotellrummet och begav oss på lunchjakt.

♦♦♦ LUNCH ♦♦♦

Vi hade precis missat lunchtiden. Restaurangerna i Volterra är stängda mellan tre och kanske sex. Det kan vara så i Italien och speciellt på mindre ställen. Vi åt smörgåsar bredvid hotellet vi skulle ha bott på. Okej – inget mer. Jonas hade prosciutto och i ost i, kanske Fontina. Jag valde en annan, schiacciata med tonfisk , majonäs och sallad. Okej som sagt.

♦♦♦

Efter smörgåslunchen begav vi oss till turistinformationen i Volterra, där de inte pratade engelska. På knackig italienska lyckades vi i alla fall få tag i en katalog med bland annat hotell. Sluligen kunde vi äntligen checka in på, Hotel San Lino. Vårt hotell låg centralt i Volterra med en enkel trevlig innegård med pool och nära den ena antika stadsporten Porta San Francesco. Mycket bra!

Volterra är en gammal etruskisk stad från 300-talet f.Kr och var en av de tolv etruskiska stadsstaterna. Volterra är anlagt på en höjd, 550 meter över havet, med stadsmur – som så många andra av de städer etruskerna anlade. Det är en liten stad byggd i sten med drygt 20 000 invånare. Runt Volterra bryts alabaster – vilket användes redan på etruskernas tid till gravurnor men numera kan det mesta köpas i alabaster.

♦♦♦ MIDDAG ♦♦♦

Vi åt middag på ristorante Etruria, Piazza dei Priori 6/8. Restaurangen hade både uteservering på torget och en jättemysig restaurang inne. Restaurangen har nog haft sina glansdagar. Väggarna, som var ljusa och fin stil pryddes av gamla fotografier föreställande bland annat  prins Charles på besök. Klart passande då även han haft sina glansdagar.

Antipasto
♦ Antipasti misti
♦ Carpaccio storine

Primi piatti
♦ Ravioli con salvia e burro
♦ Zuppa Volterana

Dolci
♦ Torta di limone

Vi tog in två antipasto att dela på.

Den ena antipaston bestod av ett stort fat med blandade läckerheter: crostinis – en med en ganska slät paprikaröra, en annan med någon sorts kycklingleverpastej, två sorters salami varav den ena vara finmalen som en medvurst, prosciutto en en supergod av något vi inte lyckades att identifiera. Ytterligare på fatet: inlagd grillad röd paprika i en hög, inlagd grillad aubergine, inlagd grillad zucchini av en liten zucchini skuren på längden. Zucchinin var jättefin i långa breda band med fina grillränder – den vill jag göra hemma. Slutligen på fatet stod tre sorters pecorino med olika lagringstid skurna i tjocka kantiga stavar nerstuckna i en liten skål fylld med honung. Pecorinon var inget vidare. Den sorten däremot som serverades till zucchinirisotton dagen innan var himmelsk god med mild fårsmak.

Den andra antipaston var en carpaccio av en vit eller snarare ljust ljusrosa fisk på en bädd av nedskuren ruccola med balsamvinägersirpap ringlad på och runt. Balsamvinägersirapen var söt och passade inte alls till. Med citron på blev det bättre. Carpaccio storione hette den. Det fanns ytterligare carpaccio som vi ej heller kunde reda ut vad den bestod av. Servitörens engelska var högst begränsad liksom min italienska. Det var carpaccio culatello – eventuellt på kött, carpaccio polipo – eventuellt på fisk, carpaccio marlin – eventuellt på fisk.

Carpaccio finns annars i många varianter, t.ex. på vildsvin. Vildsvin är vanligt i Volterra.

Som primo piatto blev det en pastarätt och en soppa. Pastarätten var ravioli med salvia och smält smör – en rätt vi verkligen kommit att tycka om. Raviolin var fylld med pecorino istället för ricotta samt återigen med spenat. Istället för en liten galsskål med lock och sked fylld med parmesan var det riven pecorino i. Det verkar vanligare med pecorino i Volterra till pasta.

Soppan vi valde var en tjock vegitarisk soppa serverad i skål med bruschetta i botten. Som namnet, zuppa volte
rana
, antyder var det en soppa från Volterra. Soppan var mustig & god!! Ganska lik minestrone fast utan fläsk och pasta. Laga zuppa volterana efter video: del 1 och del 2. I bakgrunden skymtar kocken från Enoteca Del Duca utan Moretta.

Vi hade börjat fundera på efterrätt efter att sett flera torte stående på en vagn, varav en brunsvart av choklad. Tyvärr tog den slut. Vi valde den friskt citrongula som var en mjuk fluffig kaka med gul tjock kräm av likören limoncello i. Kakan var mycket god och något syrlig. Kakan och fatet den serverades på täcktes nästan av all florsocker. Det var lite som en tårtbit som hemma skulle kallas kaka. Här i Italien: torta.

För övrigt var servicen inget vidare utan servitörerna var rätt nonchalanta. Det händer emellanåt i Italien, men nästan aldrig hemma. Dessbättre brukar maten var betydligt bättre än servicen i Italien – ja riktigt bra!

♦♦♦

Utanför vårt hotell Palazzo dei Priori i Siena. Vinrankor, getter och en tupp som gol om morgnarna - en härlig vy från hotellfönstret.Övergiven herrgård mitt ute någonstans i Toscna på vägen från Siena till Volterra.Rader av vinrankor i Monteriggioni, precis utanför ringmuren. Olivträd i förgrunden.Olivlund utanför vackra, pittoreska Monteriggioni.Vinrankor utanför Monteriggioni.Ringmuren i sten med torn runt staden Monteriggioni.Pittoreskt stentorn på den gamla romanska kyrkan på Piazza Roma i Monteriggioni.Torget Piazza Roma är centrum i lilla Monteriggioni med den gamla brunnen. Tog en stående espresso i huset till vänster.Detalj av stenläggningen vid en av portarna till Monteriggioni.Prunkande grönska mellan Monteriggioni och Volterra.Prunkande grönska på vägen mellan Monteriggioni och Volterra. Apelsinträd till höger i bild.En vacker utsiktsplats på sista vägsträckan till Volterra från Siena. Molnen bildar skuggar på landskapet. Huset där skulle vi vilja köpa.

♦♦♦


Typisk lokal mat i Volterra presenterad av Volterra Television.

♦♦♦


Etiketter: , , , , , , , .

Toscana – dag 6

2008-07-14

♦♦♦

Vår tredje dag i Siena. Jonas hade sett ut ett mål, Greve i Chianti, och via navigatorn valde vi den vackraste vägen.Lanskapet som bredde ut sig vid sidorna av vägen var svindlande vackert. Toscana består av kullar och daler, gröna och bördiga, cypresser i horisonten med sina smala karaktäristiska toppar. Vinodlingarna ger landskapet ett särskilt utseende med sina perfekta rader av vinrankor vilka blir som gröna ränder i mindre ytor för att kanske en bit bort vara oldade på tvärsen.


♦♦♦ LUNCH ♦♦♦

Vi åt lunch på Osteria di Fonterutoli. Vi var hungriga och stanna på första bästa ställe längs den vackra vägen. Vi satte oss ute och tänkte oss en enkel lunch. Omgivningen var mysig. Det var riktigt varmt ute och solen stekte så det gick inte att sitta i solen. Det var inte den soligaste servitrisen vi stött på direkt, särskilt inte när vi bad att få sitta under tygtaket i stället för i den stekande solen. Under tygtaket var det mysig varmt..

Primi piatti
Spaghetti al Tonno e Finocchietto Selvatico  

Secondo piatto
Parmigiana di Melanzane 

Vi åt en enkel lunch bestående av spaghetti med frästa söta körsbärstomater, tonfisk och smala strimlor av vild fänkål. Enkelt, men mycket gott. En pastarätt som jag senare under resan kom att längta efter när det var lunchdags. Den var så fräsch.

Vi delade på en varm aubeginerätt gratinerad med parmesan samt tomatsås i. Mild – god! Till maten drack vi mineralvatten, då vi skulle köra runt i Chianti.

Vid bordet bredvid tog några andra svenskar en rätt, secondo piatto, som såg lockande ut. Det var något slags kött i tunna skivor, eventuellt fläsk, serverat på en upphettad stor kolbit eller en stor het svart sten. Ungefär som sizzling plate – fast en rund klump av sten. Stenen/kolklumpen stod på en mindre träbricka, ca 3-4 cenitimeter tjock och 10 centimeter i diameter. Det såg läckert ut!

♦♦♦

Intill osterian hade de en vinbar, enoteca, där vin och olja såldes. Vi tittade på deras viner. Det gick att prova viner över disk. Vi valde att prova fyra olika röda viner, ett gott strävt vin från Sicilien, två av deras och ytterligare ett Chianti. Det blev ju jag som provade mest. Jonas körde, så det vara bara att spotta ut – precis som på en riktig vinprovning. Det sicilianska vinet Zisola, av den var svarta druvan Nero d’Avola, var mycket gott. Ja alla fyra vinerna var goda. Vi köpte med oss Fonterutoli och Castello di Fonterutoli, två av vinerna. Det blir mysigt att korka upp senare, dricka och minnas vår mysiga, romantiska resa tillsammans.

Bredvid restaurangen hade de sina vinrankor. Det var första gången jag var så nära en vingård och vinrankor. De var ännu långt ifrån mogna men det fanns ändå stora härliga klasar av vindruvor. Druvorna var dock små. Vi provsmakade. De var inte goda, helt omogna och sura.

♦♦♦

Vi åkte vidare mot Greve, huvudorten i Chianti, längs den vackra vägen och gjorde spontana stopp där vi kunde, njöt av utsikten och knäppte några bilder. Ett av sista stoppen längs vägen var med en helt fantastisk vy med en liten liten stad längts bort i horisonten. Vi åkte vidare och kom till slut till den lilla lilla staden som vi sett från utsiktsplatsen, Panzano. Det var en gammal och gammeldags liten by byggd i sten och på andra sidan stad med en slående utsikt över dalen. Byarna och städerna i Toscana byggs ofta på höjder. I Panzano kan vi tänka oss att hyra hus under en kommande semester. Den lilla byn har bara 2 500 invånare.

På promenaden genom Panzano fick vi syn på en riktig godsak i ett butiksfönster. som vi ej kunde motsstå. Vi gick in och köpte en bit av kakan och på stapplande italienska fick jag namnet nedskrivet på en lapp av mannen därinne. Sciacciatta Panzanese – en lokal specialitet. På parkeringen kunde vi inte hålla oss från att smaka. Den var himmelskt god. Jag fotade kakan för att kunna komma ihåg – för denna ska absolut bakas hemma. Ovanpå kakan som var sockrad och förmodligen gräddad med hyvlat smör ovanpå, inte helt olikt en fransk galette fast rektangulär, med lätt torkade vindruvor på samt bitar av valnöt. Russin kanske är  en tydligare beskrivning, men de var inte så torkade utan mer som ugnstorkade tomater fast vinduvor nedtryckta i kakan och sedan gräddad. Eventuellt med sultanrussin. Jättegod!

Vi vände tillbaka till Siena för att ta det lite lugnt på hotellet.

♦♦♦ MIDDAG ♦♦♦

Vi åt middag på Antica Osteria da Divo, via Franciosa 29. Vårt andra besök på restaurangen, men vi var så nöjda efter gårdagens middag.

Primi piatti
♦ Risotto con zucchine saporite e fiori di zucca in forma di Pecorino Semistagionato
♦ Pici Senesi con battuto  di Agnello  e briciole  di pane  al rosmarino

Secondi piatti
♦ Fiorentina tradizionale cotta alla griglia servita con fagioli al fiasco

Dolce
♦ Piccola Croque en bouche al cioccolato su salsa di fragole

Vi hade noterat att de hade biff Fiorrentina på menyn – en typisk rätt från Florens. Vi hade bestämt att någon gång prova biff Fiorentina, trots den till synes oansenliga kryddningen. Men något särskilt måste de ju vara, men vad? På menyerna står biff Fiorentina och då med pris per hekto. Vi mobilsurfade lite för att ta reda på hur man beställer den och hur mycket man bör beställa för att senare prata med receptionisten på hotellet. Tydligen tar man in en rejäl bit, annars kan man lika bra strunta i det och beställa något annat.

Eftersom vi bestämt att äta Fiorentina stek var antipasto uteslutet. Vi har svårt att välja bort primo piatto – pastan. Jag valde risotton med zucchini och zucchiniblommor serverad ur en stor urgröpt pecorino. Ja lika stor som en parmesan. Pecorinon var delad i två delar, ett smalare lock och en högre serveringsdel. Vi hade sätt rätten serverade kvällen innan och blivit ordentligt sugna och imponerade av det kreativia serveringssättet. När risotton serverats i djup tallrik gröptes mer pecorino ur osten med sked och blev garnityr till risotton. Risotton var krämig och en av de godaste risotto jag ätit. Den krämigaste hittills. Jonas åt handrullad tjock spaghetti, pici, med någon slags ragu(bolognese) av lamm smaksatt med rosmarin.

Som huvudrätt, secondo piatto, valde vi Fiorentina stek, en klassisk toscansk rätt från Florens. Pris brukar anges per hekto, ca 4-5 euro/hekto. För oss blev det ett kilo kött med benet räknat. Det är en t-bensstek från den stora vita oxen som betar på särskild
a gräsmarker i Val di Chiana, nära Arezzo – Chianina nötkött. Hela den färdiga steken kom in med vagn till bordet där den skars upp i en bit filé var och en bit kontrafilé var. Jag blev serverad först och därefter Jonas som naturligtvis fick hela det stora t-benet. Köttet var saftigt, mört och något blodigt och mycket gott. Med något blodigt bör betänkas att jag i det närmaste vill ha köttet levande. Vita bönor i olivolja serverades på ett fat bredvid samt en enkel grönsallad ihopblandad vid bordet med olivolja och balsamvinäger.

Till middagen drack vi ett gott rött vin. Kanske var det Chianti Classico.

Innan efterrätten, dolce, blev vi bjudna på en miniefterrätt. Det var en sorts rödskimrande jelly ppå blodapelsin. Syrlig och helt underbar! Efterrätten satte inte något minnsesspår. Till den sedvanliga espresson serverades återigen en liten assiett med minikaffebröd. Det är verklkigen läckert med de små minikakorna och pajbit i miniformat, verkligen minimini.

Återigen en underbar middag!


♦♦♦

Hus i Panzano.
Schiacciata Panzanese.Schiacciata Panzanese.
Rosmarin, Panzano.


 

Etiketter: , , , , , , , , , .