matorama

Per Lei – italienskinspirerad god mat vid Stureplan, mitt i Stockholm.

Vi var sugna på italienskt och den första restaurangen vi kom att tänka på var Il Tempo där vi ätit så gott vid flera tillfällen, men den visade sig vara sommarstängd. Apropå den drack jag ett gott dessertvin där och skriver det här så jag inte glämmer det igen, Dorato Moscato Passito. Nästa val var Den gamle och havet där vi åt italienskt sist. Men så kom vi på Per Lei.

Tidigare valde man en meny på Per Lei, men nu är det möligt att välja lite som man vill ur en sparmakad á la carte meny uppdelad på italienskt sätt i antipasto, primo, secondo, formaggio & dolce. Men det går fortfarande att välja den hela menyn, 3 eller 5 rätter. Nytt för oss var också att restaurangen flyttat till Birger Jarlsgatan. Tur att de sa det när vi bokade bord… Sist var åt på Per Lei var för att fira vår 7-års dag och den middagen var underbart god. Då pågick melodifestivalen och förutom oss fanns det endast två gäster til på restaurangen. Märkligt nog var det likadant den här gången…fast utan melodifestival. Lite konstigt, för maten är god och vackert upplagd, servicen är mycket bra om än en aning stel och något för välrepeterad. Nja kanske blir det så för att de presenterar maten och dess ingredienser.. Det är lite av hotellkänsla över matsalen till skillnad mot den förra restaurangen i stram stil. Men så har Per Lei flyttat in till hotell Stureplan.

Medan vi sippade på en Martini och en läsk kikade vi på menyn. Det var ganska svårt att välja och vi var inte vrålhungriga så vi hoppade över en secondo(huvudrätt) och tog varsin antipasto och primo istället. Efterrätt(dolce) är ofrånkomligt när det vankas italiensk mat…!! Medan vi väntade på maten serverades vi en liten förrätt bestående av en liten tomat- & melonsoppa med en liten sallad av grön tomat och mynta som låg i. Den var mycket god och med sommarkänsla. Den påminde lite om en gazpacho. Därefter kom brödet….som vi mindes som mycket gott, vilket det även var den här gången. En liten schiacciata kryddad med örter, bland annat salvia och rejält salt samt det där goda friterade brödet eller rättare sagt friterade deg som vi blev så förtjusta i sist. Men vad hette det nu igen…? Vi skulle ju prova det hemma, men har glömt bort det.. Co… Cocco.. Det där friterade är tydligen Per Leis specialitet.

MENU

Antipasto
Pannacotta på bondbönor med vårsallad, tryffel och pecorino

Primo
Kalvfärsfylld ravioli med knaperstekt kalvbräss, toppmurklor och gröna ärtor
Kronärtskocksrisotto med limoncellomarinerad skaldjursallad

Dolce
Rabarberkompott med citron-mascarpone semifreddo och färska hallon
Vitchokladbavoraise med grillade amarettomarinerade persikor

Maten var sammantaget mycket god, men i vårt tycket något översaltad precis som sist drog vi oss till minnes.

Till förrätt tog vi varsin antipasto bestående av en vårgrön panna cotta på bondbönor som var mer krämig en puddinglik. Kul med panna cotta, som annars är en dessert, i matvariant. Men smakmässigt, nja.. Runt formen med panna cotta låg en minimal färgrik sallad bestående av grön sparris med härlig tuggmotstånd kvar, fint skuren vårlök och små skivade morätter överströdda med tryffel och serverad med ett kex av pecorino. Nja, kexet var väl salt dock.. Det här var något som vi skulle kunna laga hemma och vi har tidigare gjort både parmesankorgar att servera risotto i som parmesankex.

Som huvudrätt valde vi varson primo som egentligen är en sorts förrätt, den första rätten. Jag valde raviolin för kalvfärs kan jag inte motstå och så var jag nyfiken på kalvbräss som vi inte ätit tidigare. Det var tre stora gula ravioli fyllda med kalvfärs som blev som frikadeller därinne överströdda med fina goda toppmurklor och gröna söta ärtor och toppad med en störe bit kalvbräss. Smaken var mustig och fin. Skulle gissa att det var tryffel i eller kanske tryffelolja… Det här var den godaste rätten tyckte vi båda.

Jonas valde risotton, en kronärtskocksrisotto toppad med en skaldjurssallad bestående av pilgrimsmusslor, bläckfisk och något mer marinerad i limoncello. Risotton var krämig och mycket god och skaldjurssalladen bröt med sin syra, men kunde varit syrligare. Något att testa hemma. Vi har en Limoncello som vi köpte i Terracina, så man skulle kunna säga att den är ofrivilligt lagrad nu.

Till min huvudrätt valde servitören som också var sommelier ett rött vin av dolcettodruvor som han tempererade ner. Från Piemonte… Aldo tror jag… Kanske Dolcetto Masante, kanske inte. Hmmm, just viner kommer jag sällan ihåg. Mycket gott i alla fall.

Till efterrätt smälte jag för rabarberefterrätten, en kompott eller snarare rabarberkräm med en stor kula mycket god citronsmakande semifreddo av mascarpone och så ett par färska hallon. Rabarberkrämen var mycket syrlig, ovanligt syrlig vilket jag gillar. Tydligen tillsätter de lite mer rabarberbitar mot slutet så att rabarberkompotten får mer krisp och syra.

Jonas som är svag för choklad valde den vita chokladbavoraisen med grillade amarettomarinerade persikor. Bavoroise – ett ord som jag inte kan uttala, men tänk så mycket lättare det blev på italienska: bavarese – bara uttala som det låter! Bavaroise är en slags mousse med gelatin så mer som fromage. Den vita chokladbavaroisen var toppad med lite smulad amaretti och mycket god. Grillade persikor marinerade i Amaretto kan ju inte heller bli fel..! Återigen något att laga hemma då Amaretto nästan alltid finns hemma.

Etiketter: mat, recept, restaurangbesök, äta ute, Per Lei, italienskt, middag.

Filed under: Restaurangbesök | Tagged: Italienskt, mat, middag, Per Lei, recept, restaurang, restaurangbesök |