matorama

2008-07-17

 Vår tredje dag i Volterra. Vi stannade i Volterra och promenerade i den lilla mysiga romatiska bergsstaden byggd av sten.

 ♦♦♦ LUNCH ♦♦♦

Vi åt lunch på Il Pozzo degli Etruschi, Via delle Prigioni 56048. Vi satt på deras uteservering i en vacker gränd av stenhus mitt emot  Da Beppino.

Primi piatti
♦ Spaghetti med tomatsås och basilika, Spaghetti Pomodoro e Basilico
♦ Tortellini med köttfärssås, Tortellini alla sugo di carne
♦ Penne med sparrissås, Penne agli Asparagi

Dolci
♦ Panna cotta con fragole
♦ Torta di cioccolata

Vi beställde tre pastarätter att dela på till lunch. Servitören förstod inte först att vi skulle ha alla på en gång. Men när han väl förstått inte bara det utan att vi inte heller var överens om huruvida vi skulle ta in tre tallrikar med pasta på en gång – på det lilla bordet och riskera att de svalnade, upprepade han leende at the same time varje gång han var vid vårat bord. Han förklarade sedan att italienarna hade tagit in en pastarätt i taget att dela på.

Pastan var sådär. Tortellinin med köttfärssås var godaste. Tortellinin var något större än de i Sverige. Penne pastasorten var istället mindre, smalare. Sparrissåsen förvånade mig eftersom sparrisen i inte var färsk utan konserverad. Pastan serverades med finriven pecorino vid bordet.

Eftersom vi skulle stanna och bara koppla av och mysa tillsammans i Volterra passade vi på att avnjuta varsitt glas rött vin till maten. Vi valde husets vin och det var det sämsta vinet hittills. Ovanligt! Vinerna brukar vara mycket bra. Smakade utspätt.

Vi har kommit på att vi sällan orkar äta efterrätt efter middagen och passade nu på att äta efterrätten efter lunch istället. Puddingälskare som jag är blev det panna cotta igen – denna gång med jordgubbsås efter som skogbärssåsen var slut. Panna cottan var lite dallrig utan vanilj, serverad på fat med den röda såsen över och runtom. Chokladfantasten fick sitt i form av mörk chokladkaka som serverades varm i flera skivor. Ja den efterätten kunde räckt till 2-3 personer! Chokladkakan var mörk, choklad med lite finhackade nötter i och mycket god.

♦♦♦

Efter lunchen tog en promenad och en tur i Palazzo Viti. Palazzo Viti är ett 1600-tals privatpalats inrymt i ett vanligt hus – mer än palatsvåning med ett antal lyxigt möblerade rum; hall, balsal, matsal, lounge för slagen, rum för porslin, bibliotek, lounge, röd lounge, balkongrum, kungens sovrum, det gula sovrummet, påklädningsrum. Det är ett så kallat husmuseum med samlingar av alabaster, porslin, målingar med mera.
 
Innan middagen kopplade vi av på hotellets innegård vid poolen.

 ♦♦♦ MIDDAG ♦♦♦

Vi åt middag Enoteca Del Duca, Via di Castello 2 – utsedd till bäst restaurang i Provinsen Pisa av Guide book Espresso 2006. Enoteca betyder vinbar. Vinbarer har ett relativt stort sortiment av fina viner och verkar ofta servera även mat. Del Duca har flera matsaler, en vanlig, en i källaren och i trädgården. Vi åt middag i deras fina trädgård omgiven av stenmurar och runt om olika plantor, bland annat tomatplantor, basilika med mera. Otroligt mysigt. Över borden vara tygtak uppspänt och tur var det eftersom det kom ett par regndroppar. Som en extra inramning fanns där en liten tik som charmade gästerna, lilla Moretta.

Antipasto
♦ Gåslever med apelsinsås
♦ Anklevermousse med marsalasås

Primi piatti
♦ Lasagnette med örter
♦ Ravioli med rökt ost…

Secondi piatti
♦ Oxfilé med grillade grönsaker och mandel
♦ Kontrafilé på lamm med russin, pinjenötter och spenat

Den tveklöst bästa och mest romantiska middagen. Våran allra sista middag i Italien för den här gången. Restaurangen var mysig, maten vackert komponerad och delikat, servitörerna glada och trevliga. Kockens hund Moretta var fri underhållning under kvällen och verkar charma alla gäster. Det visade sig senare att kocken var ägaren till restaurangen. Vi växlade några ord om hans hund på italienska, ganska så stakande fraser.  Det verkade viktigt att jag förstod att hunden hans var en tik när jag försökte fråga om det var en valp. Bambino? fick direkt svaret bambina!!! É ragazza! En signore vid bordet försökte hjälpa till: Femme. Aha, signorina svarade jag och visade att jag förstått och kocken log.

Innan middagen skålade vi i varsitt glas prosecco – Italiens motsvarighet till Frankrikes champagne. Vi har blivit så vana nu med att bli bjudna på prosecco på restauranger att vi trodde vi blev bjudna nu med. Men, men – prosecco passade perfekt – särskilt denna speciella middag. Det kan bli lite knepigt ibland med den bristande italienskan och den bristande engelskan. Ofta slutar det ändå bra.

Till maten drack vi det godaste vin vi någonsin smakat. Det hade en fin underbar smak av tjära. Vi köpte med oss en flaska hem, fast av en annan årgång, 2003 eftersom 2001 tyvärr var slut. Vinet kom från Fontodi, Case via Syrah som ligger i det underbara Panzano i Chianti. Jag har lärt mig att jag tycker om druvsorten Syrah.

Olika sorters bröd serverades i korg. Väl medvetna om middagen framför oss valde vi bort en del bröd. Men schiacciatan kunde vi inte låta bli – som är det godaste bröd vi ätit i Italien under resan.

Antipaston var underbar. Gåslevern var stekt 30 sekunder på varje sida och den bara smälte i munnen. Delikat! Apelsinsås låg som en spegel på tallriken och var syrlig med en liten angenäm smak av apelsinskal. Ganska lik en apelsinsås vi tidigare gjort till anka, men mindre söt och med lite lite fin beska. Den godaste antipaston någonsin. Den andra antipason var anklevermousse formade som fyra små fina ägg på en spegel av marsalasky. På tallrikarnas kanter låg små trekantar av lätt rostat vitt bröd. Underbart gott. Tänk att lever kan vara så underbart gott!

Pastan var god, speciellt lasagnetten med örter och både mandlar och pinjenötter. Lasagnette är klippta lasagneplattor som serveras som vanlig pasta. Örterna tillsammans med nötterna blev som en pesto. Raviolin var cirkelrunda, platta och stora täckta av tunna skivor rökt ost. Kanske var det hård ricotta eller pecorino. Nja, det var nog Scamorza, en form av mozzarella fast lite torrare. Vi ville gärna prova rökt ost och nu har vi gjort det. Vi kommer inte prova det igen.

Huvudrätterna, seconi piatti, var underbara. Den här restaurangen var inte lika traditionell så till secondi piatti serverades contorni på själva tallriken bredvid köttet.

Den ena bestod av tre större oxfilémedaljoner cirka 2,3 cm tjocka som var välgrillade runt om och riktigt blodig inuti. Det borde varit helgrillad oxfilé skuren i tjocka skivor. Det är sällan jag  fått ett sådant blodigt kött och här ställs aldrig frågan hur köttet ska vara. De vet. De serverar köttet som det ska vara tillagat för att vara som bäst – blodigt. Den grillade oxfilén låg på en spegel av Chiantisky och till det serverades olika grillade grönsaker: tomathalva, fänkål – en kvarts, mild hel grön chilifrukt, halverade aubergineskivor, skivad zucchini cirka 1,5 cm tjock, röd paprika, några oskalade vitlöksklyftor. Grovt hackad mandel, eventuellt milt rostad men ej skållad låg strödd över ofilén och utgjorde ett kanpprigt och härligt inslag. Oxfilén hade förmodligen grillats med rosmarin eftersom en större rosmarinkvist tronade över rätten. Behöver jag tillägga att köttet var otroligt mört?

Den andra huvudrätten bestod av kontrafilé på lamm. Kontrafilen var bortskuren med fettkappan kvar från ena sidan av revbenen och sedan ihoprullad med en liten kvist rosmarin i och spår av rosmarin på köttet. Det var en tunn fettkappa, nästan som en hinna, som var knaperstekt och färgen på den var nästan kolabrun som bränt socker. Lammkontrafilén serverades på en spegel av marsalasky garnerad med russin och rostade pinjenötter, grillade hela oskalade vitlöksklyftor, samt färsk lagerblad. Som tillbehör (contorni) på tallriken serverades fräst spenat. Det renskrapade benet tronade som dekoration ovanpå rätten. Makabert skulle nog en del anse – vackert tyckte vi. Jonas ägnade en del tid åt att fundera på hur köttet var tillagat genom att provade att rulla ut en bit kött och testmontera det åter på benet. Som ett pussel..fastän Jonas annars tycker pussel är tämligen trist. Köttet var troligtvis marinerat eller kryddat innan på något sätt. Det var nästan lite sött, lite syrligt. Det söta kan inte bara kommit från russinen.

Dagen innan hade vi gått förbi restaurangen för att recognicera lite och på menyn under Dolce hade vi funnit Zabaione – ett självklart val för mig. Jag har inte sett Zabaione på menyerna i den här regionen tidigare. Tyvärr visade det sig att zabaionen var slut. Vi var dock mycket mätta och hade egenligen inte plats för en efterätt. Men en zabaione hade vi tänkt att dela på för att prova hur de smakade i Italien. Jag har aldrig ätit zabaione i Italien, bara gjort hemma.

Middagen var god och mycket speciell..!! Livet är bara helt underbart! Kärlek & mat – kan det bli bättre?

 ♦♦♦

  ♦♦♦

Etiketter: mat, Italien, Toscana, Volterra, enoteca Del Duca, restaurangbesök, italienskt, italiensk mat.

Filed under: Toscana | Tagged: enoteca del Duca, förlovningsmiddag, Italien, italiensk mat, Italienskt, matminnen, restaurangbesök, Toscana, Volterra | 1 Comment »